I tråden nedan uttrycker David Roberts sin frustration över att informationslandskapet är sådant i USA att korrelationen mellan vad politiska partier och kandidater vill göra och vad väljarna tror att de vill göra är nära noll. Will Stancil som Roberts länkar till har ägnat de senaste veckorna till att högljutt påpeka att det inte spelar någon roll vad politiker vill göra ifall väljarkåren har hört tio andra saker om kandidaten och inga av dem sanna.
I have been listening to & reading a lot of post-election commentary from the big names in center-left punditry, and they way they avoid even referencing the information environment strikes me as borderline performance art.
— David Roberts (@volts.wtf) Nov 27, 2024 at 8:48 PM
[image or embed]
Det här kan vara den centrala utmaningen för vårt samhälle den närmaste tiden. Vi kan inte förvänta oss att ett samhälle som agerar på felaktig information om sig själv kommer att fatta bra beslut. I en pod med Sean Carroll berättar biologen Brandon Ogbunu om hur Michael Faraday startade öppna juldagsföreläsningar för allmänheten som fortfarande ges, 200 år senare. Ogbunu påpekar att det inte bara är avgörande för framtiden att bilda allmänheten men också att det är en genuint svår uppgift att få någon som inte har samma långa utbildningsbakgrund som en själv att förstå ett komplicerat resonemang inom ett specialområde.
Det senare har jag viss erfarenhet av. I min undervisning försöker jag få mina studenter att internalisera att världen är komplex och att deras förståelse av den alltid kommer att vara baserad på mer eller mindre bra modeller av den. Det är ibland jobbigt att ta in även för mycket samhällsintresserade studenter mitt i en civilingenjörsutbildning. Inte märkligt alls ifall det är jobbigt för någon som inte tränat i åratal på att ta in svårsmälta teoretiska resonemang. Likväl tror jag det är helt nödvändigt att ta upp en slags folkbildningsideal igen. För det folkpartistiskt individualiserade sättet att se på bildning, utbildning och kunskap idag visar sig helt enkelt inte hålla.
Härom veckan fick jag en erfarenhet i informationslandskapets egenskaper på Bluesky. Socialdemokraterna presenterade ett förslag till partiprogram. Bluesky fylldes av takes. Om man ska tro dem så bestod programmet av en enda mening om stram invandring, det enda av intresse som sades på pressträffen var "woke" och allt är ett tecken på på människorättsföraktande rasism och att S vill exakt samma saker som SD. Jag försökte påpeka att det står en massa saker i programmet som med dagens snäva åsiktskorridor om vad som är möjligt borde kunna ses som rätt radikalt. Vad sägs om "Undanröjda klassgränser", "Full sysselsättning", och "socialdemokratin [är] i sin samhällsuppfattning antikapitalistisk" (kanske radikalast: "En bättre värld är möjlig")?
Mitt intryck är att alla redan har en så cynisk bild av S att det inte längre går att tränga igenom. Allt som sägs som bekräftar bilden av att S försöker göra som Tidölaget tas för givet, medan allt det radikalt socialdemokratiska avfärdas som önskedrömmar som aldrig kommer att genomföras ändå. Jag som skulle vilja se flera av de där mer radikala förändringarna ske och skulle vilja lufta kritik om att de inte är radikala nog hamnar då i ett strategiskt dilemma. Om jag och andra som jag också är kritiskt blir bilden att ingen är nöjd med S. Samtidigt har jag ingen lust att försvara en migrationspolitik jag inte vill se, men som tydligen är det enda vi får prata om i det här landet numera.
Samtidigt kommer regeringen och stödpartiet undan med att ljuga oavbrutet. Ett litet steg vi kan ta för att börja regenerera informationslandskapet är att sluta föra vidare folkvaldas lögner. Migrationsministern visar sig fara med osanning. Det bästa vi kan göra då är att sluta lyssna på honom. Som det heter på Bluesky, block and move on. Journalister måste förstås fortsätta lyssna, men de kan lugnt sluta föra det vidare tills dess att han visat att han faktiskt håller sig till sanningen igen. Detsamma gäller till exempel Jimmie Åkesson. Han kunde sitta och hävda att alla svenska medier var en del av en konspiratorisk påverkansoperation och vi ska förväntas ta honom på allvar efter det? Nej, jag är ledsen, men han har visat om och om igen att han, på samma sätt som Trump, använder ord utifrån vilken effekt de får på andra. Ifall de har något samband med den empiriska verkligheten har ingen bäring på vad han säger. Så det finns faktiskt ingen anledning för mig att lyssna på honom igen.
Centralt här är distinktionen mellan att argumentera i 'good faith' och 'bad faith' (tar tacksamt emot bra översättningar på det). Det finns ingen som helst anledning för mig att varken lyssna på eller argumentera med någon som argumenterar i 'bad faith'. Det tar bara upp min tid och spelar bara med i den andres spel. Argument i 'bad faith' har avsikten att förgifta informationslandskapet. Block and move on.
Journalister har en viktig roll att vårda vårt gemensamma informationslandskap. Inte minst genom att helt enkelt vara vårt filter mot lögnare i maktpositioner. Det fungerar inte att föra vidare lögnen och lägga det på allmänheten att avgöra. Vi har andra jobb att sköta och klarar inte det själva. Men, vi andra har lika viktiga uppgifter om vi ska få fart på någon slags folkbildning igen. Jag är uppväxt där rörelsen beskriven i Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren utspelade sig för ett sekel sedan och har deras ansträngningar att tacka för mycket. Vi har fått det lagt på oss nu att göra något liknande igen. Vi måste kunna förklara att världen är komplex, att det inte finns några enkla lösningar, att de som påstår det är lögnare vi inte ska fortsätta lyssna på, men att det inte innebär att det är hopplöst. Vi kan också alla lära oss mer om världen, bli bättre på att fatta gemensamma beslut, lyssna och lita på varandra lite mer. Det här kan vi alla bidra till, som kollegor, lärare, scoutledare (eller i Friluftsfrämjandet om du är folkpartist), fotbollstränare, eller granne.
